Förlossningsberättelse.
Jag vaknade klockan 02.00 natten till fredag (8/1) utav att det blev blött i trosorna. Självklart trodde jag att jag hade kissat på mig, inte trodde jag att vattnet hade gått. Jag sprang upp till toaletten och insåg snabbt att de var vattnet som hade gått. Väckte Robert och fick grinigt som svar: vad äre. Berättade att vattnet hade gått och då blev det fart på honom.
Jag ringde till BB och dem sa åt mig att stanna hemma,eftersom inga värkar hade kommit än. Vi fick en tid till undersökning kl. 08.00 på morgonen. Jag låg hel spänd i sängen och var faktiskt supernervös! Men försökte lugna ner mig så jag och robert började spela lite kort för ingen utav oss kunde sova. Även fast vi visste hur viktigt de var med sömn så gick det bara inte. Ungefär 30-40 minuter senare började värkarna komma och dem första gjorde inte alls ont. Inom 1h blev dom allt kraftigare och de var bara 3-4 minuter mellan dem. Men dem på BB tyckte inte att de var dags att åka in än. Så jag försökte ligga i sängen och vila men jag insåg snabbt att det inte alls gick. Så jag begav mig till badkaret och det hjälpte verkligen! Robert gjorde iordning lite gröt åt mig så jag skulle få något i mig. Så där satt jag i badkaret och åt gröt, haha! Kan tänka mig hur det såg ut.
Vid halv 6 var värkarna så kraftiga att jag inte alls stod ut längre, så Robert gick ner och gjorde iordning bilen så åkte vi in till BB. Klockan 06.35 blev jag inskriven och fick ligga med grejer på magen som mätte bebisen's hjärtljud och hur kraftiga mina värkar var. (Det finns ett namn för det, men just nu kommer jag inte alls ihåg det!) Vi blev förflyttade till ett större rum, där vi fick träffa våran barnmorska Lotta och två undersköterskor Gunilla och Martina. Jag blev undersökt av barnmorskan ca 08.30 och var då öppen 4cm. Så då fick jag lustgas emot värkarna. Dom kopplade även på en sladd på bebisen's huvud igenom underlivet för att mäta bebisens hjärtljud som var lite låga då och då. Så jag fick byta liggställning ganska ofta, dem berättade att det var så bara för att det hela gick så fort så bebisen hann inte med. Jag försökte ligga och slappna av så mycket som möjligt igenom värkarna, men det gjorde faktiskt S-K-I-T ont. Inte trodde jag att det skulle göra så ont. Robert stod vid min sida hela tiden och höll mig i handen, han var min stora trygghet. Vid 09.30 kom barnmorskan in och gjorde undersökning igen, och denna gång var jag öppen 8cm. Så jag hade öppnat mig hela 4cm på 1h! Vilken var jätte fort för att vara förstföderska. Värkarna blev allt kraftigare och jag fick känslan av att jag ville krysta. Barnmorskan sa åt mig att göra det. Då visade det sig att man såg bebisens huvud. Jag bad då om att få eda (Epidural bedövning). Vilket jag givetvis skulle få! Väntan på att narkosläkaren skulle komma kändes som en evighet, och såklart så var hon tvungen att lägga på en annan tjej som skulle akutsnittas. Jag förstår ju det nu att dem tog henne först, men just då slängde jag ur mig ord som. NU FÅR HON FAN TA OCH KOMMA! haha :)
Till slut kom hon äntligen och jag fick min bedövning som var rena drömmen. Direkt efter började jag krysta ordentligt,men jag var helt slut i min kropp efter att ha legat med smärta i flera timmar på knappt nå enegri i kroppen och ingen sömn alls nästan. Så en läkare kom in och hjälpte till och trök på min mage. Kommer värken ihåg hur han såg ut eller vad han hete. Men klockan 11.26 var våran lilla Adam ute :)
Känslan att få upp honom på mitt bröst var otrolig, jag bara låg och log. Sket i att mitt underliv dunkade av all smärta. Jag älskade honom ifrån första stunden och kommer alltid att göra.
Under förlossningen så förlorade jag 1000ml blod (1L) och fick syns med X antal stygn. Barnmorskan hade skrivit ett flertal stygn i journalen, hon berättade exakt men verken jag eller Robert kommer ihåg. Jag var väldigt svag i min kropp efter att ha förlortat så mycket blod. Klarade inte av att resa mig utan att bli helt svimmfärdig. Så första natten fick jag och Adam tillbringa ensamma på avd. 87.
Dagen efter kom Robert tidigt på morgonen och det var verkligen behövligt. Jag hade saknat honom hela natten, där låg jag med världens smärta och mådde skit efter all blod förlust. Haha, vad synd det lät om mig. Men helt ärligt, så tyckte jag nog faktiskt det också. haha :) Vi stannade 2 nätter till på BB fast på avd. 86. Var planerat att bara stanna 1natt, men amningen kom inte riktigt igång direkt så vi valde att stanna en natt till. Nu funkar den jätte bra! Vi hade hembesök igår och det visade sig att lilla Adam hade gått upp 80gram på 2 dygn, så ännu ett tecken på att amningen funkar super. Det kändes verkligen skönt att höra. Adam mår bra, och jag håller på att repa mig. Jag älskar min familj!
Tror jag fick med allting nu, har lite minnesluckor så.
Jag ringde till BB och dem sa åt mig att stanna hemma,eftersom inga värkar hade kommit än. Vi fick en tid till undersökning kl. 08.00 på morgonen. Jag låg hel spänd i sängen och var faktiskt supernervös! Men försökte lugna ner mig så jag och robert började spela lite kort för ingen utav oss kunde sova. Även fast vi visste hur viktigt de var med sömn så gick det bara inte. Ungefär 30-40 minuter senare började värkarna komma och dem första gjorde inte alls ont. Inom 1h blev dom allt kraftigare och de var bara 3-4 minuter mellan dem. Men dem på BB tyckte inte att de var dags att åka in än. Så jag försökte ligga i sängen och vila men jag insåg snabbt att det inte alls gick. Så jag begav mig till badkaret och det hjälpte verkligen! Robert gjorde iordning lite gröt åt mig så jag skulle få något i mig. Så där satt jag i badkaret och åt gröt, haha! Kan tänka mig hur det såg ut.
Vid halv 6 var värkarna så kraftiga att jag inte alls stod ut längre, så Robert gick ner och gjorde iordning bilen så åkte vi in till BB. Klockan 06.35 blev jag inskriven och fick ligga med grejer på magen som mätte bebisen's hjärtljud och hur kraftiga mina värkar var. (Det finns ett namn för det, men just nu kommer jag inte alls ihåg det!) Vi blev förflyttade till ett större rum, där vi fick träffa våran barnmorska Lotta och två undersköterskor Gunilla och Martina. Jag blev undersökt av barnmorskan ca 08.30 och var då öppen 4cm. Så då fick jag lustgas emot värkarna. Dom kopplade även på en sladd på bebisen's huvud igenom underlivet för att mäta bebisens hjärtljud som var lite låga då och då. Så jag fick byta liggställning ganska ofta, dem berättade att det var så bara för att det hela gick så fort så bebisen hann inte med. Jag försökte ligga och slappna av så mycket som möjligt igenom värkarna, men det gjorde faktiskt S-K-I-T ont. Inte trodde jag att det skulle göra så ont. Robert stod vid min sida hela tiden och höll mig i handen, han var min stora trygghet. Vid 09.30 kom barnmorskan in och gjorde undersökning igen, och denna gång var jag öppen 8cm. Så jag hade öppnat mig hela 4cm på 1h! Vilken var jätte fort för att vara förstföderska. Värkarna blev allt kraftigare och jag fick känslan av att jag ville krysta. Barnmorskan sa åt mig att göra det. Då visade det sig att man såg bebisens huvud. Jag bad då om att få eda (Epidural bedövning). Vilket jag givetvis skulle få! Väntan på att narkosläkaren skulle komma kändes som en evighet, och såklart så var hon tvungen att lägga på en annan tjej som skulle akutsnittas. Jag förstår ju det nu att dem tog henne först, men just då slängde jag ur mig ord som. NU FÅR HON FAN TA OCH KOMMA! haha :)
Till slut kom hon äntligen och jag fick min bedövning som var rena drömmen. Direkt efter började jag krysta ordentligt,men jag var helt slut i min kropp efter att ha legat med smärta i flera timmar på knappt nå enegri i kroppen och ingen sömn alls nästan. Så en läkare kom in och hjälpte till och trök på min mage. Kommer värken ihåg hur han såg ut eller vad han hete. Men klockan 11.26 var våran lilla Adam ute :)
Känslan att få upp honom på mitt bröst var otrolig, jag bara låg och log. Sket i att mitt underliv dunkade av all smärta. Jag älskade honom ifrån första stunden och kommer alltid att göra.
Under förlossningen så förlorade jag 1000ml blod (1L) och fick syns med X antal stygn. Barnmorskan hade skrivit ett flertal stygn i journalen, hon berättade exakt men verken jag eller Robert kommer ihåg. Jag var väldigt svag i min kropp efter att ha förlortat så mycket blod. Klarade inte av att resa mig utan att bli helt svimmfärdig. Så första natten fick jag och Adam tillbringa ensamma på avd. 87.
Dagen efter kom Robert tidigt på morgonen och det var verkligen behövligt. Jag hade saknat honom hela natten, där låg jag med världens smärta och mådde skit efter all blod förlust. Haha, vad synd det lät om mig. Men helt ärligt, så tyckte jag nog faktiskt det också. haha :) Vi stannade 2 nätter till på BB fast på avd. 86. Var planerat att bara stanna 1natt, men amningen kom inte riktigt igång direkt så vi valde att stanna en natt till. Nu funkar den jätte bra! Vi hade hembesök igår och det visade sig att lilla Adam hade gått upp 80gram på 2 dygn, så ännu ett tecken på att amningen funkar super. Det kändes verkligen skönt att höra. Adam mår bra, och jag håller på att repa mig. Jag älskar min familj!
Tror jag fick med allting nu, har lite minnesluckor så.
